Två veckor har runnit förbi, samtalet på CLV blev till inlägging på psyket, Ida mådde (enligt dem) alldeles för dåligt. Så när valen var frivillig inläggning eller tvångsinläggning och mina protester om att jag faktiskt ville åka hem röstades ner, fick jag snällt gå med på inläggning. Mobilen, väskan, plånbok ja till och med mina byxor (det var snören i dem) togs i från mig. Så iförd ett par sköna men extremt fula blåa landstinget byxor låstes jag in på en akut avdeling för trasiga själar. Jag träffade Lillemor där, en mycket mycket trevlig tjej, många samtal blev det! Och när huset är färdigt ska jag försöka ta mig till ljugby och se detta mästerverk :) Det tog en HEL VECKA, massa testanden av nya medeciner, tusen biverkningar och extrem ångest innan det äntligen blev plats på avd 53 där jag legat den senaste veckan, det enda de tog i från mig där va min mobil laddare. Märkligt, hade jag velat strypa mig fanns där ju fullt av sladdar och sådant. Psykiatrin är märklig. Fick en puckad läkare vid namn Bernad som inte gick att prata med, han "friskförklarade" mig och slängde bums ut mig i verkligheten. Det fanns ingen plats kvar för mig. På ett sätt är det fruktansvert skönt att vara hemma. Men, samtidigt, två veckor, vad är det som säger att jag fixar livet bätte nu än då? Dessutom är mamma arg på mig för att jag inte vill ge henne ngn extra nyckel till min lgh. Jag orkar inte bry mig, som hon säger "du bryr dig inte om ngn annan än dig själv". Näe, jag är århundradets egoist.
Förövrigt plockade de bort en del sovmedeciner så yippi, det kommer bli långa nätter med alldeles för lite sömn för mig i framtiden. Men, mina katter är underbara, här finns ingen sjukhusluft och jag kan röra mig fritt. Dock, det finns ingen att prata med, ingen att fördriva tid med, ingen som kan hjälpa mig att andas och hålla mig vid liv. Här finns det bara jag (och alla de jag håller utanför!).


Ja. jag är en redigt bitter människa!

[ett par timmar senare]

Jag gör de jag älskar illa, och jag skäms!