--------------------------------
Jag lever i gårdagen

och drömmer om det som aldrig blev

när jag blundar kan ja fortfarande känna din lukt

ditt hår mellan mina fingrar

och din andedräkt mot min hud

Du kom som en storm

blåste liv i höstens fallna löv

blåste liv i mina lugnor

men lika snabbt försvann du

lämnade en bris av längtan kvar

Samanflätade fingrar som aldrig blev något mer

än just hand i hand

trevande tungor mot okända läppar

och dina hjärtslag mot mitt öra

tätt intill, närmare än någonsin

Du sög ut luften ur mina lugnor

lika lätt som du blåst i den

du lovade aldrig något

men byggde broar av saknad

efter det du aldrig ville ge mig

--------------------------------

Farbro Barbro frågade mig idag om jag aldrig önskar att jag fick vara liten, omhändertagen, att någon annan tog över lite av ansvaret. Men visst önskar jag det, mer eller mindre konstant. Hon sa att jag måste VÅGA vara liten, våga låta någon ta hand om mig, våga dela med mig av ansvaret. Våga våga våga. När blev jag så nedrans feg då? Och hur vet man att man kan lita på att den man försöker dela ansvaret med, inte går sin väg? Sist jag kände mig liten, vågade känna mig liten, lurade jag mig själv. Trodde att det var okej, men det var det inte. Och det gör så ont när man sedan står där, blottad och utelämnad, alldeles ensam.

Men, egentligen, vem är jag att klaga? Jag klarar mig bra, jag är stor flicka nu, jag klarar mig själv :) Jag behöver inte vara liten, jag behöver bara fortsätta andas. Så det så.

Det stör mig en del att klockan på den är bloggen är HELT fel, undra vad det är för kosmisk tid den går efter?