Och jag läste om en pojke vars liv slutat hastigt för tre år sedan i en bilolycka. Och genast rullade tårarna upp. Så mycket tankar, så mycket saknad.

Och jag tänker på Toni, jag var fyra år när han föddes, nästan fem när han dog. Och jag minns det så väl, samtalet från sjukhuset, vansinnesfärden dit, sen yoggin, och den bruna snurrfotöljen och hans blåa sockar på de små fötterna. Och alla som stod runtom oss, jag, fyra år, med min döde bror i famen, som sjöng "tryggare kan ingen vara".. Jag kommer inte ihåg några tårar, varkrne från mig eller någon annan, men detta har etsat sig fast i minnet, tryggare kan ingen vara..

Och sen Anne-Karin, vackermänniska, alla varma kramar. Och visst, allt började som en kontakt via hennes jobb, jag var hennes "arbete", men det blev så mycket mer. Det blev så mycket värme, och jag minns hur hon nästan kastade sig ner i vattnet efter vattengympan och kramade mig när hon fick reda på att jag fått en lägenhet (vilket gladde mig oerhört). Och hur hon log, och hennes klingande skratt och alla alla alla kramar. Sen bara, borta. En hjärtinfarkt i sömnen och jag såg henne aldrig mer.

Och givetvis min änglaflicka, hon som gick balansgång på linan mellan livet och döden, hon som inte orkade med att kämpa vidare. hon som självmant valde att lämna livet. SÅ mycket saknad.

Och farfar, morfar, Svea, Maria och alla andra nära och kära. Det finns minnen för dem var och en. Tänk, att man bara av att läsa en text, ett par nerpräntade ord, kan påverkas så mycket. Känna så mycket, gråta så mycket.