Jag tror bannemig att Växjö har blivit attakerad av en äcklig värmebölja! Jag håller på att gå under av värme, jag tycker verkligen inte om att vara såhär varm! Så att så fort man rör sig är kroppstemperaturen uppe i högt över normalt och det blir till och med svårt att andas. Nej, jag vill ha det svalare. Mycket svalare. Jag vet att det är många som inte håller med mig nu, och tycker att jag borde sluta klaga, det är ju sommar och då ska det vara varmt, jag vet. MEN, kan vi inte göra en kompromiss då? jag kan väl få lite svala vindar ialla fall? Snälla?!

Idag har jag ätit pizza, och kommit fram till att det är ju inte ens gott egentligen! Men det var ju gratis ("Esset" bjöd) och jag hade ingen ork att ställa mig till i den här värmen och laga mat, så pizza fick det bli. Sen har jag ätit aningens förmycket choklad. Det är verkligen farligt gott! Jag skulle utan tvekan kunna leva på choklad och mineralvatten. Helt klart! Men, det kanske inte vore så sunt? Hehe. Från och med i morgon ska jag börja leva sunt (eller hur?).

Lägenheten är städad och det känns bra, det började bli lite för mycket klädhögar och katthår överallt. men nu är det lite prydligare och det känns bra! Efter städningen kokade jag, men 20 minuter i en iskall dusch fick min kropp att svalna (LITE), skönt så länge håret är blött och ligger kallt mot nacken och ryggen, tyvärr torkar det ju, och det mår ju inte jätte bra av att jag går och blöter ner det hela tiden. Men är det vad som krävs så är det värt att! Kan ju inte sitta här och smälta!

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, det är som att hela jag håller på att slitas itu. Som att det hela tiden finns två krafter inom mig, som strider. Två olika åsikter, två olika viljor, om allt, precis allt. Det tär på mig och jag är trött mer eller mindre hela tiden. De säger att jag måste försöka försonas med mig själv, men hur gör man det? Det kommer väl det också, ¨jag måste bara reda ut allt inuti mig. Det är tur att jag får hjälp, det är tur att det finns varma människor runt mig som står ut och det är tur att det någonstans i mig bor en liten överlevare!

Men, kära vänner, trogna läsare (haha, Erica, jag tror nästan du är den enda som läser här :)), jag är 160 cm kaxighet, när livet kaxar upp sig mot mig, så kaxar jag tillbaka. Så ligger det till! För ni vet, det finns inga alternativ än att gå frammåt. Det finns bara en väg, den svåra vägen. Att gå något annat håll vore som att gå rakt ner i graven, och det är det inte värt efter allt jobb jag har lagt ner. Visst fasen finns det en framtid bakom bergen, och dit ska jag. Och jag vet flera stycken som ska med mig dit! Vi ska dit allihopa!