Dagen har varit lång, eftersom att jag var borta från jobbet två dagar förra veckan så har jag bestämt mig för att jobba in de timmarna, vilket betydde att ja jobbat i stort sett hela dagen idag, tufft! I morgon kommer Christina och hämtar upp mig 07.40 (så tiiiidigt!) sen jobbar jag till 14,30 ungefär då mamma mfl kommer och plockar upp mig. Italienaren fyllde 50 igår så han ska bjuda på viltrestaurang vid 15.00. Har fått tid hos Farbro Barbro (Mycket bra smeknamn Ica:)) på onsdag. Känns lite sådär med en människa jag aldrig träffat, vad förväntar de sig att jag ska säga? Svåt nog att prata i vanliga fall, men vad vet jag, kanske underlättar det lite att det är en total främling? Det blir vad man gör det till kära vänner, och jag ska göra mitt "bästa".

Satt ute på balkongen och busade med tjockiskatten alldeles nyss, vi hade lite vattenkrig som går ut på att jag sprytar vatten på honom med en sprayflaska när han försöker ta sig över på grannens balkong, sådär populärt, men han ger upp sina försök iaf (åtmindstonde i ungefär 30 sekunder). Jag la mig ner på betong golvet och kollade upp på himelen, såg de runna bommulsmolnen sväva förbi, lite nostalgi över det hela. Så många kvällar jag som tonåring spenderat i gräset med ögonen fästa på himelen. Det finns en saknad till det som var, just då, dessa endlösa kvällar med de vaknade stjärnorna. Men det finns oxå en önskan av att glömma, förtränga dessa nätter, alla anledningar till varför jag från början gått hemifrån. Det är märkligt det där, hur kroppen kan säga två saker samtidigt, hur den kan ha två önskningar och två viljor, om samma sak. Det blir lite dragkamp hela tiden. Kroppen är märklig! Människor är märkliga, världen, livet, allt är märkligt.

Jag håller på att lyssna på en ljudbok för tillfället, "Sista chansen" av Marian Keyes", har kommit halvvägs, och jag förundras över hur dessa författare kan måla upp texten så att den blir alldeles levande. Det är Katarina Ewelöf som läser den, jag har alltid trott att hon är en mycket "stressig" männsika, tycker att de flesta rollerna hon har i film och på tv är mer eller minder hysteriska! Men när jag hör henne läsa denna boken får jag en helt ny syn på henne, en helt ny sida. Och jag tycker den passar henne jätte bra, eller kanske är det hon som passar för boken, inte den som passar henne? Sak samma.. När jag ligger i sängen och blundar med lurarna i öronen (japp, ljudbok måste höras i lurar. Sätter ja skivan i den vanliga cdn och lyssnar högt på den är det så mycket annat som fångar min uppmärksamhet) känns allt så levande, som att jag varit där, varit med om hela denna berättelsen live lixom, som att jag var med när Tara och Katherine fick höra om Fintans cancer och som att jag upplevt alla Thomas råa kommentarer och den orättvisa, rent av elaka inställningen han har till Tara. Jag vill slå ett slag för ljudböcker, att läsa själv har sin charm, men i brist på koncentrationsförmåga och ro i kroppen att sitta still (ja, man kan gå runt och lyssna på ljudböcker, ute eller inne, man behöver inte ligga still. Det blir bara jobbigt i längden!) så är ljudböcker verkligen kanon. Jag hade underskattat de innan, men jag erkänner, jag hade fel. Ljudböcker är inte bara en entonig röst på en skiva som försöker förmedla ngt, det är en levande verklighet. Helt klart värdigt att testa!

ugh, jag tror jag har skaffat mig ett ordentligt jäkla sockerberoende, jag har ett extremt chokladsug mer eller minder hela tiden, det kan ju aldrig vara bra. Det får jag göra ngt åt, här får ske en ändrig, mja.. men jag tar tag i det en annan dag. Som det brukar låta; "Från och med i morgon.."