Söndag, lång dag ( en hel timme längre!) och den första snön har både kommit och gått. Louise kom till min säng i morse, petade på mig (tur att jag var vaken) och frågade om jag hade sett att det var snö ute! VA! jag flög upp som en galning och insåg att det låg ett tunt tunt vitt puderlager över marken. Sen att solen smälte bort den innan lunch var inte riktigt lika roligt!

Mycket skit kan man läsa i tidningar; men hur mycekt stämmer? En kompis till mig hade läst att man skulle kladda in rapsolja i håret, linda en handduk runt det och tvätta bort det efter 15 minuter. Nu har jag gett mig på ett försök, eftersom att mitt hår (trots min alldeles egna lilla frisering härromdagen) börjar bli ordentligt slitet o spretigt. Dock kommer det bli en helvetisk stund då jag måste tvätta tvätta och tvätta håret, om jag inte får bort oljan måste jag kanske till och med överväga att raka av mig håret. Jag hatar att vara fet i håret, jag hatar att känna mig smutsig. Hualigen - så håll tummarna för mig!

(jag tycker det är konmstigt hur mycket godis man kan klämma i en människor kropp!!)


30 minuter senare

Jag tror att om nu oljan gjorde någon nytta så har jag nog förstört det hundra gånger om, tre shampooneringar och två balsamtvättar och jag är inte ens övertygad om att jag fått bort den äckliga oljan ännu - jag borde vetat bättre.. Men men, får väkl se hur håret ser ut sen, om det blir till att raka av det eller inte!

Allting skjutsupp och försenas, mina planer som byggts upp raserar fort. Så enkelt att bygga upp förväntningar hos en annan människa, sätta datum på framtiden och sedan rasera genom att skuta på det. Hur länge? Ingen vet.

Katthår katthår everywhere! Tänk va bra det hade varit om katterna inte hade fällt. Fast å andra sidan, vem är jag att klaga? Idag har jag säkert tunnat ut håpret till hälften, en svag gissning är att det snart blir stopp i min badbrunn. dessutom ligger duscharnas avloppsbrunnar på avdelningen ganska illa till. Men skyll inte på mig om det blir stopp;)
På tal om stopp, skulle panta flaskor härromdagen och råkade överbelasta maskinen så det blev stopp, när jag stoppat i 43 av mina 44 flaskor. Feg som jag är vågade jag inte säga ngt utan smet iväg med svansen mellan benen. Här får det bli lite skärpning!

I natt ska jag vinna, jag ska bli Chocago mästare, jag tycker faktiskt att det är min tur!

Helt seiöst, första dagen på X antal veckor som jag är hemma i min lägenhet i mer än tre timmar, och utanför fönstret öser regnet ner, och det valkas storm. Det blir trevligt att cykla tillbaka sen, kunde det inte varit igår när jag satt på avdeleningen hela kvällen? Nu får det bli lite skärpning på vädergudarna! Jag vill ha snö! MER SNÖ ÅT FOLKET!!

för övrigt jobbar och sliter jag, läkaren sa att jobbet tycks vara det enda som funkar för mig, även om jag inte mår bra. Tänk om han visste vilken ansträninging det är att ta upp sig på morgonen, hålla tillbaka panik, ångest och tårar, försöka vara glad och skratta hela tiden (endast Monica kan se genom fasaden?). Det är en pärs, hela vägen till och från jobbet, dagarna rullar på i stilla mak, utan Monica hade det nog inte funkat så bra som det faktiskt verkar göra. (kan man adoptera vuxna människor?)

Jaha, jag som trode att orden skulle flöda ur mig, det kändes nästan så på vägen hem. men nu känns allt mest krystat och tillgjort. Så jag bestämmer mig för att sätta punkt.

HÄR - > .

For your information;

1. Efter att ha konstaterat att senaste tiden inneburit allt för mycket godis (läs; mer godis än va ni någonsin kan föreställa er) och inte alls bra matvanor (Ida, är du säker på att du inte har någon ät-problematik?) bestämde jag mig igår för att sluta äta godis, bara inta små mängder på helgerna, men ack, vilken didiplin jag har då. Idag började jag igen. Attans. Jaja, bättre lycka nästa gång!

2. När man är inlagd tycks håret på benen och under armarna växa med enorm fart, syster min sa igår att "ida, du behöver inte alls raka benen, det är ju ingen som ser nu när det blir vinter", men när hon såg mina lurviga (föreställer er en varulv ungefär!) så utbrast hon att Ida måste visst raka benen, det var ju nästan som mammas ben när hon låtit bli at raka dem. Det var droppen, idag har jag ansat både ben och armhålor, det känns skönt och jag tror inte att jag behöver sluta äta godis, jag gick ju ner ett par tre kilo bara av att göra av med lite kroppshår..

3. DBT! Det är då en konstig form av behandling, man samlar ett gäng destruktiva tjejer, sätter dem i ett rum och har lektioner om hur man beter sig i olika situationer - precis som man lär ett litet barn att gå. Allt från början! DBT blir nog bra, och om exakt två veckor så börjar det. Men det innebär inte baralektioner om livet inlåst i ett rum med andra destruktiva, det innebär oxå en ny terapeut, en ny början, nya männsikor, mycket rädsla och en stor portion ångest. Men om man mixar ner allt detta med det förväntade resultatet så kansek det är värt det ändå, i slutändan?

4. Är det bara jag som har ett tvångsbetende som går ut på att så fort jag har en liten ruva någonstans på min kropp så drars fingrarna dit och river upp den, o sen blöder det och blir en ny ruva som måste pillas sönder? Är det något som ligger i generna, eller är det bara i mitt hjärnkontor det är några skruvar fel inskruvade? Måttligt upphetsande med en sönderpillad finne i ansiktet som vägrar sluta blöda..

5. Vänner som står så nära står så långt bort. Jag vet inte vad jag gör, så många människor som jag stött bort genom åren, så många människor jag fortfarande stöter bort. Som det ser ut nu finns det ingen som jag träffar regelbundet. Det blir en liten snabbis dejt då och då.Jag hoppas att DBTn ger min kraften att ta tag i det.. - jag har inte glömt er, jag har bara tappat bort mig själv lite grann!

Söndag eftermiddag, och jag sitter hemma i min allt mer och mer okända läghenhet, men trots att jag spenderar väldigt lite tid i den för tillfället så påminner alltid mina katter mig om att det faktiskt finns ett liv - vårt liv - utanför psykiatrins väggar!

Dagarna är väldigt långa när man inte gör något nyttigt av dem. Vardagarna spenderar jag iaf ett par timmar på jobbet, och även att många mornar är rena helvetet att stiga upp till, så är ändå jobbet en viktig del nu, en livboj. och jag ska inte släppa det. jag vet att jag kan klara detta!
Ett annat tidsfördriv har blivit att sticka, och inte sticka vad som helst, nej då, det är vantar med avancerade mönster på (iofs inte så avanverade längre när man är på sitt sjungde par på 2 veckor och faktiskt kan sticka hela vanten utan någon beskrivbning alls!), måste säga att flertalet av dem är ganska fina och det är perfekt för årets alla julklappar, Årets julklapp måste därmed bli hemmastickade (psyk-stickade?) vantar! Vackert vackert.

Det är nu två veckor sedan bror tog sitt pick och pack med sig till stora staden stockholm! och Ida, som är en ganska blödig människa med extrema seperations-problem saknar honom något så fruktansvert. Även om vi inte sågs jätte ofta när han bodde kvar i Växjö, så vgar änåd vetskapen om att han faktiskt fanns här inom räckhåll väldigt lugnande. Vem vet vad som kan hända honom i huvudstaden? Men jag litar på honom, jag vet att han kan ta hand om dig själv, det är alla andra jag inte lita på! Jag hoppas att skolan går bra och att han tar hand om dig! Mina syskon är dt viktigaste för mig, inget kan konkurera med dem. De är dem jag tänker på när jag rasar...

Förövrigt ska jag i morgon träffa en ny terapeut, vilket känns exremt nervöst.. för samtigitgt som jag hat svårt med seperationer så har jag svårt med nya människor, och att släppa någon så pass nära som man måste göra med en terapeut om det ska glra någon nytta - det känns tufft. Men i och med den nya DBT behandlingen som startar den 31 Oktober såvar det ett måste att ah en DBT utbildad terapeut. Det kommer nog bkli bra.

Gah, min katt kröp upp i knät på mig, tjock poch fet som han har blivit, och fes. Som att stoppa in kattbajs i näsan. Fy kattsingen!! Nu är det 75 minuter tills jag ska vara tillbaka på avdelningen, den tiden tänker jag helt och fullhjärtat spendera i sängen tillsammans med mina två hårbollar. Jag behöver det lugnet som bara de kan ge mig!

Till alla där ute; ta vara på livet, en dag vaknar man och upptäcker att man är död.