Tänk, tre veckor har gått på det nya året, tre hela veckor. På ett sätt har tiden gått i racerfart, men samtidigt tycks den bara söla sig fram. Nuår skulle lika gärna kunnat vara för ett halvår sedan som igår. Märkligt det där.

Det händer inte mycket i mitt liv just nu. Jag jobbar, terapiar, sover, äter andas, och så går det runt runt runt. Ibland är det kanske bra att det inte är så mycket annat än just det vanliga som händer? Det borde hända mycekt mer, men det går segt för de människorna som skulle ta tag i det. Så vi får väl se när de får tummarna ur och gör något.

Nu har äntligen snön kommit, tyvärr är det inte i några större mängder, men plogbilen har varit ute o kört tre dagar i rad nu! Och kylan har kommit, det märker jag om inte annat INNE i min lägenhet, katterna har gnagt sönder listerna i mina fönster (när jag hade de öppna i somras) så det drar, elementen funkar inte utan behöver vädras eller vad det heter. Så jag har en medeltemperatur på ungefär 17 grader - KALLT!!! Men vem är jag att klaga egentligen, nu har jag ju väntat på kylan i månader, blir jag aldrig nöjd? (nej, blir människor överhuvudtaget någonsin nöjda?)


Snart har det gått ett år darling, så saknad du är! Jag är arg för att jag vill inte att det ska vara sant. Jag tänker fortfarande ibland att jag ska skicka ett sms till dig, men vännen, jag har tagit bort ditt nummer ur mobilen. Det gjorde ont, kände mig som en dålig hemsk människa, men jag var tvungen. Jag har inte tagit bort dig ur mina tankar, bara nummret. Åhh, vännen, sista onsdagen - vollybollen. Och rundan på stan, de vita byxorna som passade dig så perfekt (hade du bestämt dig redan då, var det därför du inte köpte dem?), och när vi träffade dina vänner och du sa att "snart kan jag oxå börja springa igen".. Och gångerna vi satt under hallspegeln, nära varandra. När jag la armarna om dig - ville bara skydda dig! Vi pratade om ängen, den stora gröna ängen som vi skulle ha picknick på till sommaren. (sommaren gick, ensam, utan picknick) Vad kunde jag ha gjort anorlunda? Men jag såg det redan innan, trots att ditt kämpande döljde det väldigt bra, att du inte hade mycket vilja kvar. Det märktes så väl i dina sms. Jag borde förstått att något var fel när jag inte fick något sms denna torsdagen. Varför skrev jag inget till dig? Och tusentals gånger varje dag svävar bilden av dig förbi på min näthinna, dina stora vackra ögon, ditt långa blonda hår. Överallt ser jag dig, i mer eller mindre vartända blond tjej på stan. Ju mer tiden går, desto mer tycks jag sakna dig! Man säger ju att tiden läker alla sår, men i vissa fall verkar det då bli tvärt om. Jag hoppas att du har det bättre nu, jag hoppas att din ångest tynat bort och att du kan skratta utan att tvinga dig till det.
Jag önskar så att du vore här, snöänglar, vi kunde täcka hela stan med snöänglar.
Jag saknar dig så!

För långt bort för en kram