Söndag eftermiddag, och jag sitter hemma i min allt mer och mer okända läghenhet, men trots att jag spenderar väldigt lite tid i den för tillfället så påminner alltid mina katter mig om att det faktiskt finns ett liv - vårt liv - utanför psykiatrins väggar!

Dagarna är väldigt långa när man inte gör något nyttigt av dem. Vardagarna spenderar jag iaf ett par timmar på jobbet, och även att många mornar är rena helvetet att stiga upp till, så är ändå jobbet en viktig del nu, en livboj. och jag ska inte släppa det. jag vet att jag kan klara detta!
Ett annat tidsfördriv har blivit att sticka, och inte sticka vad som helst, nej då, det är vantar med avancerade mönster på (iofs inte så avanverade längre när man är på sitt sjungde par på 2 veckor och faktiskt kan sticka hela vanten utan någon beskrivbning alls!), måste säga att flertalet av dem är ganska fina och det är perfekt för årets alla julklappar, Årets julklapp måste därmed bli hemmastickade (psyk-stickade?) vantar! Vackert vackert.

Det är nu två veckor sedan bror tog sitt pick och pack med sig till stora staden stockholm! och Ida, som är en ganska blödig människa med extrema seperations-problem saknar honom något så fruktansvert. Även om vi inte sågs jätte ofta när han bodde kvar i Växjö, så vgar änåd vetskapen om att han faktiskt fanns här inom räckhåll väldigt lugnande. Vem vet vad som kan hända honom i huvudstaden? Men jag litar på honom, jag vet att han kan ta hand om dig själv, det är alla andra jag inte lita på! Jag hoppas att skolan går bra och att han tar hand om dig! Mina syskon är dt viktigaste för mig, inget kan konkurera med dem. De är dem jag tänker på när jag rasar...

Förövrigt ska jag i morgon träffa en ny terapeut, vilket känns exremt nervöst.. för samtigitgt som jag hat svårt med seperationer så har jag svårt med nya människor, och att släppa någon så pass nära som man måste göra med en terapeut om det ska glra någon nytta - det känns tufft. Men i och med den nya DBT behandlingen som startar den 31 Oktober såvar det ett måste att ah en DBT utbildad terapeut. Det kommer nog bkli bra.

Gah, min katt kröp upp i knät på mig, tjock poch fet som han har blivit, och fes. Som att stoppa in kattbajs i näsan. Fy kattsingen!! Nu är det 75 minuter tills jag ska vara tillbaka på avdelningen, den tiden tänker jag helt och fullhjärtat spendera i sängen tillsammans med mina två hårbollar. Jag behöver det lugnet som bara de kan ge mig!

Till alla där ute; ta vara på livet, en dag vaknar man och upptäcker att man är död.