Helt seiöst, första dagen på X antal veckor som jag är hemma i min lägenhet i mer än tre timmar, och utanför fönstret öser regnet ner, och det valkas storm. Det blir trevligt att cykla tillbaka sen, kunde det inte varit igår när jag satt på avdeleningen hela kvällen? Nu får det bli lite skärpning på vädergudarna! Jag vill ha snö! MER SNÖ ÅT FOLKET!!

för övrigt jobbar och sliter jag, läkaren sa att jobbet tycks vara det enda som funkar för mig, även om jag inte mår bra. Tänk om han visste vilken ansträninging det är att ta upp sig på morgonen, hålla tillbaka panik, ångest och tårar, försöka vara glad och skratta hela tiden (endast Monica kan se genom fasaden?). Det är en pärs, hela vägen till och från jobbet, dagarna rullar på i stilla mak, utan Monica hade det nog inte funkat så bra som det faktiskt verkar göra. (kan man adoptera vuxna människor?)

Jaha, jag som trode att orden skulle flöda ur mig, det kändes nästan så på vägen hem. men nu känns allt mest krystat och tillgjort. Så jag bestämmer mig för att sätta punkt.

HÄR - > .